En tomte är i grunden ett övernaturligt naturväsen i nordisk folktro, en liten gråklädd gårdstomte som i det tysta vakade över gården, dess folk och dess djur. Det är alltså inte samma figur som den rödklädde jultomten med säcken full av klappar, även om de två med tiden har vävts samman i vår julbild. Här reder vi ut vem den ursprungliga tomten egentligen var, varför han heter som han gör och hur han blev en av julens mest älskade symboler.
Gårdstomten räknas till våra allra äldsta väsen och är känd åtminstone sedan medeltiden, kanske längre tillbaka än så. Han beskrivs oftast som en liten gubbe, mindre än en människa, med grova arbetskläder, vitt skägg och en grå eller röd luva. Helst höll han sig osynlig, men de som påstod sig ha sett honom var överens om att han var påfallande liten och påfallande stark. Han bodde någonstans på gården, gärna i stallet eller på vinden, och tänkte sällan på annat än att allt skulle skötas ordentligt.
Enligt folktron var tomten en sorts skuggbonde, ibland sägs han ha varit den allra förste som brukade just den gården och som efter döden inte fann någon ro utan stannade kvar för att vaka över sitt. Framför allt höll han ett vakande öga på djuren i ladugård och stall.
4Mumin Julpyjamas Dam – nordisk nostalgi för den som vill mysa med ett annat älskat väsen.
Lynnig men lojal: så funkade tomten
Den som skötte sig fick en trogen hjälpare. En väl behandlad tomte såg till att gården hade tur med sig, att djuren mådde bra och att arbetet flöt på. Men han var också känd för ett vresigt humör. Misskötte man djuren eller behandlade honom respektlöst kunde han hämnas, allt från att spilla mjölken till betydligt värre saker. Han busade också gärna genom att gömma undan folks ägodelar.
Som tack för hjälpen ställde man ut en skål gröt till tomten, och enligt en senare tradition skulle det vara risgrynsgröt, gärna med en rejäl klick smör i. Just därför kallas söt risgrynsgröt ibland för tomtegröt än idag. Ett klassiskt råd var att akta sig för att ge honom alltför fina gåvor: skänkte man tomten nya, granna kläder kunde han tycka sig vara för fin för att arbeta och helt enkelt flytta.
En riktig julklapp
Klassisk Jultröja Herr
Mjuk, varm och full av julstämning, så känns Klassisk Jultröja Herr på riktigt.
Tomten har gått under många namn. I Skåne, Danmark och Norge kallas han oftast nisse eller goanisse, och på andra håll dyker namn som tomtegubbe, tomtebisse, tomtenisse, tomtegumma och gårdsvätte upp. Ordet tomte kommer från substantivet tomt, alltså det avgränsade området kring ett hus, och fanns från början bara som förled i ord som tomtegubbe innan det med tiden blev ett självständigt ord. Tomten är mytologiskt släkt med vättar, dvärgar, pysslingar och annat småfolk, och liknande husväsen finns i många kulturer, från ryska domovoj till den skotska brownie och tyska Heinzelmännchen.
Den moderna jultomten dök upp i Sverige först under andra halvan av 1800-talet, främst inlånad från Tyskland, och fick då låna namn av folktrons gårdstomte. Men i övrigt är de två rätt olika. Gårdstomten är ensam, gråklädd och knuten till en bestämd gård. Jultomten är en fryntlig, rödklädd och givmild figur som delar ut klappar, ofta med en hel tomtefamilj och en bostad vid Nordpolen eller i Rovaniemi. Innan jultomten kom var det faktiskt julbocken som skötte julklappsutdelningen i många svenska hem, och först senare tog den fryntlige jultomten över rollen som julens stora klappbärare.
Från gröt på loftet till tomte på julkortet
Att tomten lever kvar så starkt i vår julbild har vi framför allt två personer att tacka. Författaren Viktor Rydberg skrev 1881 dikten Tomten, där tomten en midvinternatt vandrar tyst över den sovande gården och grubblar över livets gåta. Ungefär samtidigt började konstnären Jenny Nyström rita sina julkort med tomtemotiv, och hennes vänliga, rödluviga figurer trycks fortfarande i nya upplagor. Tillsammans förvandlade de gårdstomten till en symbol för midvintern och julen, och det var i den smältdegeln den utländska Sankt Nikolaus-figuren i Sverige kom att kallas just jultomte.
Med industrialiseringen blev tomten under 1800-talet dessutom en symbol för flit och företagsamhet, och från den tiden lever fortfarande uttrycket att ha tomtar på loftet kvar, alltså att inte vara riktigt klok. Idag dyker tomten upp överallt i december, på julkort, i fönster och som prydnad, men också som ett gulligt mönster på tröjor och pyjamasar. Letar du efter något att mysa i kan du börja bland våra julpyjamas eller en omslutande julonesie.
Tomten är alltså mycket mer än en figur med säck. Han är ett av Nordens äldsta väsen, en gårdens skyddsande som krävde respekt, gröt och lite smör, och som via Viktor Rydberg och Jenny Nyström blev en av julens mest älskade symboler. Vill du gräva djupare i historien är Institutet för språk och folkminnens tomteskola en fin start, och Wikipedias artikel om tomten samlar både folktro och etymologi på ett ställe.
Visste du att
Tomten räknas som ett av Nordens äldsta väsen och är känd åtminstone sedan medeltiden.
Ordet tomte kommer från tomt, det avgränsade området kring ett hus eller en gård.
Söt risgrynsgröt med smör kallas ibland tomtegröt, eftersom tomten enligt traditionen ville ha just det.
Viktor Rydbergs dikt Tomten från 1881 och Jenny Nyströms julkort formade den moderna bilden av tomten.
Den rödklädde jultomten kom till Sverige först under andra halvan av 1800-talet och lånade namn av gårdstomten.
Vanliga frågor om Tomte: vem är gårdstomten i svensk folktro?
Ordet tomte kommer från substantivet tomt, alltså det avgränsade området kring ett hus eller en gård. Från början fanns ordet bara som förled i sammansättningar som tomtegubbe och tomtenisse, men med tiden förkortades det och tomte blev ett självständigt ord.
Gårdstomten är ett gammalt väsen i nordisk folktro: en liten, gråklädd och ensam figur som vakar över en bestämd gård. Jultomten är en modernare, rödklädd och givmild figur som delar ut julklappar och dök upp i Sverige först under 1800-talet, då han lånade namn av gårdstomten.
Namnet kommer av tomt, ett avgränsat markområde kring en byggnad. Väsendet var alltså knutet till själva gårdsplatsen, och från ord som tomtegubbe blev till slut ordet tomte ett eget begrepp.
Tomten har många namn. I Skåne, Danmark och Norge kallas han ofta nisse eller goanisse, och på andra håll förekommer tomtegubbe, tomtebisse, tomtenisse, tomtegumma och gårdsvätte.
Gröten var en tack för tomtens arbete på gården. Enligt traditionen ville han särskilt ha risgrynsgröt med en klick smör i, något som gjorde honom glad och som gett upphov till namnet tomtegröt.
